10/4-2015
Färdig!
För några minuter sedan avslutade jag sista redigeringen av ”Rörelsen”. Min hustru Mia hade invändningar mot några scener i sista delen, min styvson Nisse hade svårt för en viss ton i några kapitelinledningar och min vän Thomas hade några detaljanmärkningar. Allt är nu åtgärdat och på måndag ska jag skicka manuset till förlaget efter en sista genomläsning.
Och den är bra, riktigt bra! Nu är jag förstås så partisk som en människa kan vara, men under den sista genomgången av texten har jag – hur ego det än låter – fröjdats åt långa partier av texten. Storyn är tjockt spejsad, men jag tycker att det hänger ihop.
Trots att jag ju skrivit ett gäng romaner är det först under arbetet med denna som jag för första gången har drabbats av misstanken att jag har något att säga. Exakt vad detta är vet jag inte själv, men det finns något jag kretsar kring med en dåres envishet som är tydligare än någonsin i denna berättelse. Något om vår relation till det andra, de andra, oss själva. Det upplysta som är mörker och den skimrande tomheten. Jag vet inte. Jag fortsätter.
Det låter flummigt och berättelsen innehåller ett gäng riktigt underliga bilder, plus ett par direkt frånstötande, men jag försöker att vara konkret och grunda allt så tydligt som möjligt i det vardagliga.
Om Himmelstrand var expansiv och flöt ut i alla möjliga riktningar under den korta tid förloppet pågick, så är den här klaustrofobisk och koncentrerad men i gengäld utsträckt över ett halvår, fram till den 28:e februari 1986. Det är den första roman jag skrivit i jag-form och det bidrar till instängdheten och febrigheten i skeendet.
Jag är sällsynt nöjd med hur det blivit och ser fram emot när boken kommer ut i september, hoppas att ni som läser ser vad jag ser. Om inte annat fröjdas åt Alexander Janssons kalasfina omslag.
Lyssna på rörelsen.