26/8-2014
I dessa Himmelstrand-tider då jag försöker följa min självpåtagna mission att påminna om Peter Himmelstrand, har jag tänkt lite extra på en person som jag omnämnt alltför sällan i relation till mitt skrivande: Ordfronts förre förlagschef, Jan-Erik Pettersson.
Vintern 2002 hade manuset till Låt den rätte komma in blivit refuserat av sju förlag och jag hade gett upp den boken, låtit pappershögen ligga och skräpa i en byrålåda ett halvår. En ung man i vår släkt var ute på besök och ville ändå läsa den där skräckberättelsen som han hört att jag skrivit. Han fick den vid det laget rätt medfarna bunten och försvann in i gästrummet, började läsa. Sedan fortsatte han läsa. Då och då kom han ut och sa saker som: ”John, alltså … fan, alltså …” Om jag inte minns fel så läste han den i stort sett i ett sträck.
Jag tänkte att det måste ju ändå vara något med den om den kan fånga en läsare på det viset, så jag gjort ett avslutande försök och skickade den till de sista större förlag som fanns kvar, Bonniers och Ordfront. Bonniers var jag inte så pigg på att bli utgiven på och Ordfront hade ju inte den typen av utgivning. Men, som sagt, det var de som fanns kvar.
En vårdag 2003 ringde telefonen och det var Jan-Erik Pettersson på Ordfront som sa att han gärna ville ge ut boken, kunde jag komma upp till förlaget någon dag och prata lite? Om jag kunde!
Det finns många fina saker att säga om Jan-Erik. Hans kunnighet och noggrannhet och tålamod, men det jag nu särskilt vill framhålla är det faktum att han alls vågade satsa på den där berättelsen som ingen annan ville ha. Det fanns inget liknande utgivet på svenska och vampyrvågen skulle dröja ytterligare några år. Det var en chansning. Han hade konsulterat även Anne Ekberg och Elisabeth Watson Straarup på förlaget och de hade gjort tummen upp, men till sist var det Jan-Eriks beslut.
Utan honom skulle den här sidan troligen inte existera, ett par filmer och teateruppsättningar aldrig blivit gjorda och jag … vad skulle jag göra? Jag törs knappt tänka på det och behöver heller inte tänka på det eftersom den där pappersbunten en gång hamnat hos Jan-Erik.
Han fortsatte som förlagschef på Ordfront i flera år till, ända fram till Människohamn och efterträddes av Pelle Andersson som är lika underbar, fast på ett helt annat sätt. Till min glädje har dock vårt samarbete fortsatt eftersom Jan-Erik nu är frilansande redaktör och det är han som gått igenom Himmelstrand och rättat språkliga krumbukter och styrt upp min bristande kunskap om fotboll, bland annat.
När det var avslutningsfest för Jan-Erik 2008 skrev jag en liten vers som jag avslutar detta inlägg med. Så tack för allt, Jan-Erik och må vi ha många bra böcker och roliga diskussioner framför oss!
Det krävdes en vändning och en man med känning
När all penning försvann med Henning.
Det kunde blitt en bosskapten med hårda vassa knogar
Det blev en seg och envis en från Smålands djupa skogar.
I stormar som må fällt en tall och gav kalla fötter
Stod du ändå pall med starka, djupa rötter.
Och vindarna må fräsa och konflikterna må jäsa
Men inget kan kväsa din näsa för vad folk vill läsa.
Bakom varje stor man står en viskande kör
Och bredvid varje Laserman … en redaktör.
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
Du hade kallat upp mig, till Ordfronts förlag.
Och innan det ens börjat, hade det varit slut
Om inte du hade låtit den rätte komma ut.
Jag kommer inte glömma all uppmuntran jag fick
Jag kommer att sakna din snälla, trötta blick.
Du stödde mina val, och vart jag ville gå
Och du höll världens sämsta tal, till Dario Fo.
Och har jag nån chef, kapten eller don
så är det du, Jan-Erik Pettersson.