30/1-2012
Så hade den då äntligen premiär, min första pjäs. Kritiken är i stort sett nådig och positiv, även om jag får lite smisk av Dagens Nyheter.
Egentligen ville jag bara skriva här för att säga en sak: själv är jag mycket förtjust i den. Skådespelarna och regissörerna har framställt något som ligger mycket nära allt vad jag hoppades att det skulle bli, och på många punkter bättre än vad jag kunnat tänka mig. Och icke att förglömma Göran Martling, Dramatens kapellmästare som gjort ett gäng ljuvliga dansbandsdängor till mina texter.
Jo, det var en sak jag ville bemöta dessutom, nu när jag är på hemmaplan. I några omnämnanden av pjäsen dyker ordet ”parodi” upp. Att pjäsen skulle utgöra en parodi över dansband och den kulturen.
Inget kunde vara mig mer främmande.
Det handlar om fem människor som har arbetat i underhållningsbranschen efter bästa förmåga och som nu försöker sammanfatta vad de egentligen har varit med om. Vad de har gjort av sina liv, vilka de har blivit och vilka de vill vara. De råkar vara dansbandsmusiker och det gav mig möjligheten att låta dem ha likartade kläder, trots att deras viljor är så olika.
De skulle ha kunnat vara vilken grupp av människor som arbetat tätt tillsammans som helst. Men just dansbandet gav mig möjlighet till en viss estetik. Och en viss musik!
Jag tycker mycket om låtarna som har komponerats till den här föreställningen och de har gått i CD:n både i bilen och hemma. Möjligen kommer vi till och med att göra en av dem, ”Tillsammans” till en fullängdslåt. Jag måste bara skriva en vers till, och ett stick.
Det handlar om en grupp människor som ägnat sitt liv åt att för en stund sprida värme och kärlek, att ge publiken en tro på det vackra i livet. Samtidigt som de själva är så splittrade och tvehågsna som vi alla är. Den grundkonflikten var min utgångspunkt, och för mig är pjäsen inte en parodi, utan en sorgsen hyllning till alla som försöker.
Jag kommer själv att se den ett par gånger till, och den 19:e februari ska jag och min förläggare Pelle Andersson ha ett samtal om pjäsen, på Dramaten efter föreställningen. Inträdet är gratis, så det är bara att komma.
Här kan man höra en av låtarna, Det finns en stig. Några till finns på Spotify, om intresse finns. Sök på ”Tropicos”
Här är ett samtal med mig och pjäsens regissörer, Carina Reich och Bogdan Szyber
Och en liten film från när man spelade in musiken till pjäsen