28/9 – 2011
Ännu en katt har tittat ut ur ännu en låda, vilket gör att jag kan prata lite om den.
För typ två år sedan fick jag en förfrågan om jag ville skriva en pjäs för Dramaten. Bogdan Szyber och Carina Reich hade blivit erbjudna en scen och de vände sig till mig för att få något nyskrivet.
Under en period i mitten av nittiotalet skrev jag ett gäng pjäser. Det började med en serie monologer under samlingstiteln ”Född, slaktad och paketerad i Sverige” som jag själv spelade på Teater Giljotin. Jag tror att det sammanlagt kom fjorton betalande åskådare under spelperioden.
Uppmuntrad av dessa framgångar skrev jag så ytterligare tre pjäser för fler skådespelare med titlarna ”Barnmorskemetoden”, ”Den itusågade damen” samt ”Kuslig maskin”. Den sist nämnda var helt okej, men knappast livsduglig. Ingen ville heller sätta upp dem, så jag harvade vidare med att framföra ståuppkomik, samt framförallt att skriva material till andra komiker.
Några år senare började jag pröva att skriva prosa och efter ett tag kom jag på tanken att försöka skriva en skräckroman. Då gick det bättre och sedan dess har jag kunnat leva på att hitta på saker.
Nå.
Efter att ha skrivit ”Kuslig maskin” hade jag en idé till en pjäs som jag kallade ”Fem kända musiker döda i seriekrock”. Jag vet inte om jag får gå in närmare på vad den handlar om, men grundidén var ett dansband med ett slags kollektiv minnesförlust.
När förfrågan kom om att skriva en pjäs dammade jag av den gamla idén och tog till min sedvanliga metod att försöka anteckna mig fram till vad det egentligen handlar om. Efter några veckors vridande och vändande på karaktärer och möjliga motiv hade jag skelettet till en pjäs som jag började skriva.
Tyvärr tror jag att jag har lärt mig en hel del sedan jag kom på den ursprungliga idén. Jag har bland annat insett hur svårt det är att skriva teater. Alltså hade jag ett smärre helvete med att få ihop den där pjäsen. Det enda som egentligen gjorde att jag tog mig i mål var övertygelsen att man måste avsluta vad man påbörjat. Att det kan bli en vana att ge upp, om man en gång har gjort det.
Så efter typ tio omskrivningar och en hel del svårt-att-sova låg den så färdig. Den antogs och ska nu alltså ha premiär i slutet av januari nästa år. Och den blev bra! Ingen skräck, men rejält med spänning, hoppas jag.
Eftersom få detaljer är offentliggjorda kan jag heller inte gå in på dem här, men jag återkommer när katten är helt ute ur lådan och man till och med kan se svansen.
Jag har också skrivit en monolog om en pyroman åt en annan skådespelare, men även det får jag återkomma till när spelplats och -tid har klarnat.
Plus att det finns en jättekatt som sitter i en jättelåda och väntar på att sticka fram nosen. Men det är sådär superhemligt och ännu inte helt klart.
Jag lovar också att i framtiden hitta på metaforer som inte rör katter.