27/4-2015
I fredags tillbringade jag fem timmar i Brunkebergstunneln, tillsammans med ytterligare ett tiotal personer och drösar med teknisk utrustning.
Exorcism?
Nej, men för ett par månader sedan fick jag en idé till en reklamfilm för boken Rörelsen. Fram tills nu har jag ju alltid gjort mina reklamfilmer hemma, oftast med hjälp från min hustru. Den här idén krävde lite mer. Den krävde Brunkebergstunneln samt en specialeffekt (Brunkebergstunneln är central i Rörelsen)
Jag frågade min vän Kristian Petri om han kände till någon som kunde göra en digital specialeffekt utan att jag eller Ordfront blev ruinerade (vi skulle dela på kostnaden). Utöver att vara en av Sveriges bästa regissörer är Kristian nog den vänligaste människa jag träffat. Ett par dagar senare hade han pratat med en fotograf som ställde upp och Kristian själv ville gärna regissera.
Toppen. Men sedan hände något. Kristian hade nämnt det hela för folk på produktionsbolaget b-reel och de tände på projektet. Att göra en ordentlig reklamfilm för en bok har liksom inte gjorts. Så de brakade på med resurser långt, långt utöver vad jag hade sagt att jag kunde betala. För att det var kul, som ett pilotprojekt.
Så när jag kom till tunneln i fredags var det fjorton personer där, vagnar med utrustning, bord med mackor och kaffe. En riktig filminspelning. Fotograf, fokusdragare, scenograf, sminkös, ljudkille, specialeffektsfolk och så vidare. Ett par personer med gula västar och walkie-talkies som hade till uppgift att stå på var sida om tunneln och stoppa folk som ville gå igenom några minuter i stöten. Så att tunneln var tom.
Sedan gick jag fram och tillbaka i tunneln med kameran bakom eller framför, körd på en vagn eller handhållen, nära eler långt borta medan jag berättade den historia som jag hade förberett, om ett moment i tunnelns historia. Lyckligtvis klarade jag det fint, hade varit hemskt att ha satt igång allt detta och sedan inte klara av min egen roll i det hela.
Specialeffekten förbereddes. Fragment av tunneln filmades i olika vinklar och en greenscreen drogs fram. En stuntkille kom och satte fast mig i en sele och visade hur jag skulle göra. Jag fruktade för en lättare whiplash-skada, men killen visste vad han gjorde och jag klarade mig helskinnad.
Nu återstår klippning och en massa arbete vid datorer för att framställa effekten som förhoppningsvis ska bli rätt läskig. Resultatet kommer att kunna beskådas någon gång i framtiden, innan boken kommer ut.
Jag tror att det kommer att bli fantastiskt och jag vill här passa på att tacka alla som ställde upp och gick och frös i tunneln, b-reel som ställde sig bakom alltihop och naturligtvis Kristian, fine Kristian.