Den åttonde november är det premiär på Dramatens lilla scen för en pjäs med ovanstående titel. Det rör sig om ett stort antal intervjuer, samtal och lekar med barn i åldrarna 5-8 år som har spelats in, transkriberats och sedan satts ihop av mig och Tomas Alfredson till en pjäs med en … handling. Det rör sig om vuxna skådespelare som spelar som vuxna personer i en typiskt tråkig vuxen situation, men alla deras repliker är i något sammanhang sagda av barn. Det var Tomas idé från början, jag gör det huvudsakliga jobbet med att sätta samman allt till en pjäs, och Tomas kommer sedan att regissera. Arbetet pågår för närvarande och jag kan inte berätta så mycket mer om själva pjäsen utom att repliken: ”Jag tyckte att jag såg en papperspåse som gjorde en staty av en katt” ingår. Det är ett konstigt och roligt arbete och jag tror att resultatet blir olikt det mesta.

I september utkommer en bok på Bonnier Carlsen som heter ”Sulky och Bebbe regerar okej”. Jag har skrivit den och min hustru Mia har gjort illustrationerna.
Det är en barnbok. Förmodligen. Uppriktigt sagt så vet jag inte exakt vad det är eller vem den riktar sig till. Månne är den för konstig för barn och för barnslig för vuxna. Eller så kan alla tycka om den. Vi har föreställt oss att den riktar sig till vuxna som läser högt för 4-8-åringar. Men det kan vara helt fel. Kanske är den för vana poesiläsare som vill koppla av en stund. Eller för kvinnliga poliser.
Jag skrev ungefär halva boken samtidigt som jag skrev ”Människohamn”. Under några dagar så började jag varje dag med att jag skulle hitta på en berättelse om Sulky och Bebbe som fick ta max femton minuter att skriva. Detta för att tvinga mig själv att helt släppa kontrollen och bara följa vartenda infall.
Ur detta kom ett gäng små berättelser som: ”Sulky och Bebbe hjälper Bomben”, ”Sulky och Bebbe möter Gubben som vill ha” och ”Sulky och Bebbe slarvar bort Kungen”. Senare samlade jag ihop dessa separata berättelser och fogade in dem i en ramhandling, skrev ytterligare ett antal berättelser, varpå Mia gjorde bilder till alltihop.
Det handlar alltså om Sulky och Bebbe, två ettåringar med blöja som båda går vilse i en mörk skog och där stöter på varandra. De slår följe och lyckas under färden bland annat få loss månen som fastnat i ett träd och bli kompisar med en fluga och ett berg. Med mera.
Surrealistisk, får man nog kalla berättelsen. Det finns liksom inga gränser för vad som kan hända och den var riktigt rolig att skriva just på grund av detta. I de flesta fall finns det ett kontrakt mellan författaren och läsaren: så här ser världen i denna berättelse ut och här är ramarna och begränsingarna. Sulky och Bebbe struntar glatt i allt sådant. När en bomb är ledsen för att den inte längre vill sprängas föreslår Sulky och Bebbe att den kanske kan sjunga istället. Det visar sig att bomben har en vacker röst och en förkärlek för sentimentala visor.
Allt slutar lyckligt.

Här är en liten video:

Så hade den då äntligen premiär, min första pjäs. Kritiken är i stort sett nådig och positiv, även om jag får lite smisk av Dagens Nyheter.
Egentligen ville jag bara skriva här för att säga en sak: själv är jag mycket förtjust i den. Skådespelarna och regissörerna har framställt något som ligger mycket nära allt vad jag hoppades att det skulle bli, och på många punkter bättre än vad jag kunnat tänka mig. Och icke att förglömma Göran Martling, Dramatens kapellmästare som gjort ett gäng ljuvliga dansbandsdängor till mina texter.
Jo, det var en sak jag ville bemöta dessutom, nu när jag är på hemmaplan. I några omnämnanden av pjäsen dyker ordet ”parodi” upp. Att pjäsen skulle utgöra en parodi över dansband och den kulturen.
Inget kunde vara mig mer främmande.
Det handlar om fem människor som har arbetat i underhållningsbranschen efter bästa förmåga och som nu försöker sammanfatta vad de egentligen har varit med om. Vad de har gjort av sina liv, vilka de har blivit och vilka de vill vara. De råkar vara dansbandsmusiker och det gav mig möjligheten att låta dem ha likartade kläder, trots att deras viljor är så olika.
De skulle ha kunnat vara vilken grupp av människor som arbetat tätt tillsammans som helst. Men just dansbandet gav mig möjlighet till en viss estetik. Och en viss musik!
Jag tycker mycket om låtarna som har komponerats till den här föreställningen och de har gått i CD:n både i bilen och hemma. Möjligen kommer vi till och med att göra en av dem, ”Tillsammans” till en fullängdslåt. Jag måste bara skriva en vers till, och ett stick.
Det handlar om en grupp människor som ägnat sitt liv åt att för en stund sprida värme och kärlek, att ge publiken en tro på det vackra i livet. Samtidigt som de själva är så splittrade och tvehågsna som vi alla är. Den grundkonflikten var min utgångspunkt, och för mig är pjäsen inte en parodi, utan en sorgsen hyllning till alla som försöker.
Jag kommer själv att se den ett par gånger till, och den 19:e februari ska jag och min förläggare Pelle Andersson ha ett samtal om pjäsen, på Dramaten efter föreställningen. Inträdet är gratis, så det är bara att komma.

Här kan man höra en av låtarna, Det finns en stig. Några till finns på Spotify, om intresse finns. Sök på ”Tropicos”

Här är ett samtal med mig och pjäsens regissörer, Carina Reich och Bogdan Szyber

Och en liten film från när man spelade in musiken till pjäsen

Så hade den då äntligen premiär, min första pjäs. Kritiken är i stort sett nådig och positiv, även om jag får lite smisk av Dagens Nyheter.
Egentligen ville jag bara skriva här för att säga en sak: själv är jag mycket förtjust i den. Skådespelarna och regissörerna har framställt något som ligger mycket nära allt vad jag hoppades att det skulle bli, och på många punkter bättre än vad jag kunnat tänka mig. Och icke att förglömma Göran Martling, Dramatens kapellmästare som gjort ett gäng ljuvliga dansbandsdängor till mina texter.
Jo, det var en sak jag ville bemöta dessutom, nu när jag är på hemmaplan. I några omnämnanden av pjäsen dyker ordet ”parodi” upp. Att pjäsen skulle utgöra en parodi över dansband och den kulturen.
Inget kunde vara mig mer främmande.
Det handlar om fem människor som har arbetat i underhållningsbranschen efter bästa förmåga och som nu försöker sammanfatta vad de egentligen har varit med om. Vad de har gjort av sina liv, vilka de har blivit och vilka de vill vara. De råkar vara dansbandsmusiker och det gav mig möjligheten att låta dem ha likartade kläder, trots att deras viljor är så olika.
De skulle ha kunnat vara vilken grupp av människor som arbetat tätt tillsammans som helst. Men just dansbandet gav mig möjlighet till en viss estetik. Och en viss musik!
Jag tycker mycket om låtarna som har komponerats till den här föreställningen och de har gått i CD:n både i bilen och hemma. Möjligen kommer vi till och med att göra en av dem, ”Tillsammans” till en fullängdslåt. Jag måste bara skriva en vers till, och ett stick.
Det handlar om en grupp människor som ägnat sitt liv åt att för en stund sprida värme och kärlek, att ge publiken en tro på det vackra i livet. Samtidigt som de själva är så splittrade och tvehågsna som vi alla är. Den grundkonflikten var min utgångspunkt, och för mig är pjäsen inte en parodi, utan en sorgsen hyllning till alla som försöker.
Jag kommer själv att se den ett par gånger till, och den 19:e februari ska jag och min förläggare Pelle Andersson ha ett samtal om pjäsen, på Dramaten efter föreställningen. Inträdet är gratis, så det är bara att komma.

Ännu en katt har tittat ut ur ännu en låda, vilket gör att jag kan prata lite om den.
För typ två år sedan fick jag en förfrågan om jag ville skriva en pjäs för Dramaten. Bogdan Szyber och Carina Reich hade blivit erbjudna en scen och de vände sig till mig för att få något nyskrivet.
Under en period i mitten av nittiotalet skrev jag ett gäng pjäser. Det började med en serie monologer under samlingstiteln ”Född, slaktad och paketerad i Sverige” som jag själv spelade på Teater Giljotin. Jag tror att det sammanlagt kom fjorton betalande åskådare under spelperioden.
Uppmuntrad av dessa framgångar skrev jag så ytterligare tre pjäser för fler skådespelare med titlarna ”Barnmorskemetoden”, ”Den itusågade damen” samt ”Kuslig maskin”. Den sist nämnda var helt okej, men knappast livsduglig. Ingen ville heller sätta upp dem, så jag harvade vidare med att framföra ståuppkomik, samt framförallt att skriva material till andra komiker.
Några år senare började jag pröva att skriva prosa och efter ett tag kom jag på tanken att försöka skriva en skräckroman. Då gick det bättre och sedan dess har jag kunnat leva på att hitta på saker.
Nå.
Efter att ha skrivit ”Kuslig maskin” hade jag en idé till en pjäs som jag kallade ”Fem kända musiker döda i seriekrock”. Jag vet inte om jag får gå in närmare på vad den handlar om, men grundidén var ett dansband med ett slags kollektiv minnesförlust.
När förfrågan kom om att skriva en pjäs dammade jag av den gamla idén och tog till min sedvanliga metod att försöka anteckna mig fram till vad det egentligen handlar om. Efter några veckors vridande och vändande på karaktärer och möjliga motiv hade jag skelettet till en pjäs som jag började skriva.
Tyvärr tror jag att jag har lärt mig en hel del sedan jag kom på den ursprungliga idén. Jag har bland annat insett hur svårt det är att skriva teater. Alltså hade jag ett smärre helvete med att få ihop den där pjäsen. Det enda som egentligen gjorde att jag tog mig i mål var övertygelsen att man måste avsluta vad man påbörjat. Att det kan bli en vana att ge upp, om man en gång har gjort det.
Så efter typ tio omskrivningar och en hel del svårt-att-sova låg den så färdig. Den antogs och ska nu alltså ha premiär i slutet av januari nästa år. Och den blev bra! Ingen skräck, men rejält med spänning, hoppas jag.
Eftersom få detaljer är offentliggjorda kan jag heller inte gå in på dem här, men jag återkommer när katten är helt ute ur lådan och man till och med kan se svansen.
Jag har också skrivit en monolog om en pyroman åt en annan skådespelare, men även det får jag återkomma till när spelplats och -tid har klarnat.
Plus att det finns en jättekatt som sitter i en jättelåda och väntar på att sticka fram nosen. Men det är sådär superhemligt och ännu inte helt klart.
Jag lovar också att i framtiden hitta på metaforer som inte rör katter.

Semestern är över och försiktigt närmar jag mig boken ”X” som jag ännu inte skrivit en rad på. På golvet står en låda med tio kompletta årgångar av tidskriften ”Husvagn & Camping” som jag köpte för femtio spänn på Tradera för två år sedan. Har länge vetat att jag ska skriva denna bok, men först nu är det skarpt läge. Har satt upp ett stort vitt ark på väggen och klistrat dit lite bilder på husvagnar, förtält, Abba och Olof Palme, skrivit ord som ”Bilbingo”, ”Långliggare” och ”Fluktare”. Så har jag det.
Men det var inte det jag skulle berätta om.
Ser på nätet att Dennis Magnussons monolog ”Den rätte” har premiär på Göteborgs Stadsteater i november. Det är alltså en halvauktoriserad fortsättning på Låt den rätte komma in. Halv i bemärkelsen att jag har gett mitt godkännande till själva projektet, men inte varit inblandad i det.
Det handlar alltså om en fortsättning där Oskar åldras utan att Eli gör det, att det slut som antyds i filmversionerna blir realitet. Oskar träder i Håkans ställe och mördar åt Eli. Monologen utspelas vad jag vet i nutid och Oskar är en medelålders man.
Som några kanske känner till så har jag ju skrivit ett helt annat slut i novellen ”Låt de gamla drömmarna dö”, men det ska bli mycket intressant att se det andra alternativet draget till sin spets.
Anledningen till att jag godkände projektet när det kom upp för några år sedan var att det var just Dennis Magnusson som skulle skriva. Han är dramatiker i botten och fungerade som konsult när jag skrev manuset till Låt den rätte-filmen. Han kom med ett gäng riktigt bra och konkreta förslag för att strama upp manuset och filmen skulle troligen inte blivit lika bra utan hans klokskap. Hade jag varit på plats när jag fick guldbagge skulle jag ha sett till att tacka honom från scen.
Samma funktion hade han när jag skrev manuset till Hanteringen av odöda. Vi var flera personer som diskuterade fram och tillbaka, hade många möten. Så kom Dennis och på tio minuter hade han slagit ner på tre väsentliga punkter, gett förslag till lösningar. Jag skrev om, prövade hans förslag och vips hade manuset blivit typ trettio procent bättre än innan.
I samma veva läste jag en av hans pjäser som hette: ”Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred)” och som jag tyckte mycket om.
Alltså kändes det helt sjysst att han skulle skriva sin egen fortsättning på Låt den rätte. Ser fram emot att se vad han har hittat på.

Katten är ute ur lådan och jag kan berätta om ett litet projekt som varit hemligt fram tills nu.
Jag vet inte hur många som känner till Stephen Jones, men han är spindeln i nätet i England vad gäller det mesta som har med skräck att göra. Bland annat har han under många år varit redaktör för antologin ”Best new horror” som har kommit ut årligen typ de senaste tjugo åren, plus mängder av andra antologier. ”Best new horror” samlar dock bara in berättelser som i de flesta fall varit publicerade på annat håll.
Jag har träffat Stephen vid några tillfällen och han är en härlig, vänlig, klok människa som dessutom råkar vara en anhängare av vad jag skriver.
Så förra hösten fick Stephen möjlighet och ekonomiskt underlag för att ge ut en antologi med helt nyskrivna skräcknoveller av några av de mer lästa författarna inom genren, något som inte gjorts på länge. Till min stora stolthet frågade han mig om jag ville bidraga. Jag visste då att det handlade om att ställas samman med storheter som Stephen King, Ramsey Campbell och Lisa Tuttle, bland andra. Jag var dessutom den enda icke-engelskskrivande författare som var tillfrågad.
Med viss bävan satte jag så igång att skriva en historia som jag kallade ”The notes of Bengt Karlsson, murderer”. Det var bara titeln jag hade på engelska, resten skrev jag på svenska och det översattes sedemera av den förträffliga Marlaine Delargy som översatt mina tidigare grejer.
Och berättelsen blev bra! Och otäck som satan. Jag tror rentav att det är den otäckaste historia jag skrivit. Åtminstone en av de få där jag dragit mig lite för att skriva vidare, trots att jag visste precis vad som skulle hända. Eller snarare just på grund av att jag visste vad som skulle hända. En nyckelreplik som dök upp en dag när jag stod och diskade var: ”Pappa, vet du att det bodde en mördare här förut? Han hade sin säng där jag har min nu.”
Resten var det vanliga arbetet. När det var färdigt skickade jag den till översättaren och så småningom hörde Stephen av sig och sa att han ville ha den med i antologin, föreslog ändring av titeln till ”The music of Bengt Karlsson, murderer.”
Här är en länk till sidan där den presenteras. Rulla ner till andra titeln.
Kommer i oktober. Väldans glad och stolt är jag.

Jag fick ett sådant glädjande besked för någon vecka sedan …

När mina böcker översätts till engelska dyker alltid copyrightfrågan upp vad gäller citerade sångtexter. Jag har ju en tendens att citera rader ur låtar för att skapa en stämning, eller en känslomässig motsvarighet till det som händer. Copyrightreglerna är hårdare i den anglosaxiska världen, vilket har lett till att jag har varit tvungen att stryka en massa citat i den engelska översättningen av alla mina böcker. Värst var det i Människohamn där vi inte lyckades få kontakt med rättighetsinnehavarna till The Smiths texter, och jag var tvungen att ändra alla Henrik och Björns repliker. I Harbour hänvisar de bara till Smithscitat, snarare än att uttala dem. Det kändes rätt trist eftersom det var ett viktigt inslag i boken, åtminstone för mig.

Nu ska Lilla Stjärna komma ut i Australien och England i oktober. Översättaren skickade mig ett antal citat från boken som vi skulle bli tvungna att stryka eftersom rättigheterna var för dyra eller svåra att få tag i. I de flesta fall var det okej. Jag måste inte ha med ett par rader ur  ”Nothing compares 2 U”, det räcker med att nämna titeln. Men i ett fall var det mer eller mindre nödvändigt att ha med texten, och det var i fallet ”Thank you for the music” av Abba. Den som har läst boken vet att låten är nödvändig för slutscenen.

Så jag hörde mig för och fick ett namn på Universal music – som har rättigheterna – som jag kunde kontakta. Mitt mod sjönk när jag en vecka senare fick ett mail där de sa att de ville titta på de relevanta passagerna innan de kunde säga något. De relevanta pssagerna är ju framför allt en massaker med elborrar. Men jag skickade sidorna i fråga och var säker på att jag inte hade något att hoppas på. Om de hade läst hela boken så kanske de hade sett att det handlar om något annat, men när de bara fick de sidorna … vojne, vojne. Ingen Abba i engelska Lilla Stjärna.

Någon vecka senare fick jag ett mail där de sa att jag fick använda texten! Att rättigheterna gällde för hela världen under obegränsad tid och att de inte krävde någon ersättning! Därav titeln på detta inlägg. Jag vet inte vad Universal music är för filurer i andra sammanhang, men det där var fan i mig hyggligt gjort och glad blev jag. Den sången är den viktigaste i Lilla Stjärna och boken hade tappat något utan den. Det hade inte kastat någon skugga över Abba om jag fått Nej – jag utgår ifrån att Björn eller Benny inte är personligen involverade i sådana här detaljer – men däremot så kom det som ett litet extra ljus över dem nu när det blev Ja.

Så, Thank you for the music, for giving it to me …

Igår kom så Tjärven ut, under massivt medialt ointresse, men till visst tutande på nätet. Recension och lite annat finns under bokens sida. Jag hade laddat för en viss medial anstormning eftersom detta ändå är något någorlunda nytt. Tänkte att det kanske skulle bli lite fler än vanligt som hörde av sig. Det blev precis tvärtom. Där jag annars brukar vara tvungen att sålla bland alla som vill prata med mig, fanns det denna gång inget att sålla i. Antingen är e-och MP3-böcker inte så hett som man kan tro, eller så är det jag själv som har … svalnat. Men bloggare och andra gillar den skarpt, och det glädjer mig.

Nå. På ett plan tycker jag att det är genuint roligt. Nu får denna lilla berättelse hitta sina egna vägar, kravla runt på nätet så som dess antagonister kravlar på klipporna. Så småningom ska den väl hitta fram och en efter en skörda sina offer.

Forumet på den här sidan har kommit igång fint, men om man läser på det är det lätt att få uppfattningen att jag är en norsk författare. Heja Norge! Karin Fossum! Marit Björgen! Haba haba! Men nog finns det väl en och annan svensk som läser mina böcker också?

Nu ska jag skriva vidare på en monolog om en pyroman som jag har bestämt ska vara färdig tills imorgon.  Tänk på Sjöräddningen.